kimmisteel.blogg.se

Det var inte alls längesedan jag träffade dig och Angelica för första gången. Jag undrar om det ens har gått två månader? fast jag kommer ihåg det som det var igår.

Det var så kul att se hur bra våra hundar fungerade tillsammans och hur kul de hade när vi sågs.

 

Trots att jag aldrig fick chansen att lära känna dig så bra så är du oerhört saknad av mig också. Du bevisade för alla att; "vill man så kan man".

Livet är ingen dans på rosor för de flesta, och inte heller för dig, men du kämpade och lyckades ta dig hela vägen upp till bergstoppen. Det var då, när du mådde som bäst, som jag träffade er två, vid parkeringen utanför pizzerian på erikslid, precis vid kullen.

Jag fick aldrig sagt till dig hur glad jag blev av att se er två tillsammans, eller hur er kärlek till varandra spred glädje till andra. 

Jag kunde se i din blick hur enormt mycket du älskade Angelica,  något som ingen i hela värden kan ändra på. 

 

Varje gång jag träffar hon och hennes barn nu så skär det i hjärtat när det slår mig att du inte längre lever.

 

 

Du är så oerhört saknad och älskad!